Att skriva sitt liv

Det har blivit lättare än någonsin att publicera texter som man själva har skrivit, och  många tar också chansen att ge utlopp för sina författardrömmar. Inte minst är det populärt att skriva om sitt eget eller sina förfäders liv. Skrivandet kan för många bli en form av terapi.

Det finns många kurser numera, på studieförbund och hemgårdar, som handlar om att skriva sitt liv. Inte minst är det vanligt att personer som nyligen gått i pension skriver in sig på dessa kurser.

Med utgångspunkt i den egna upplevelsen

Många av dagens svenskar har rötter i Finland och Estland, och kom som flyktingar till Sverige under andra världskriget. Andra har kommit till landet senare, från länder som Grekland, Iran, f.d. Jugoslavien, Irak, Somalia och Afghanistan. Det är naturligtvis inte alla av dessa som vill skriva om vad de varit med om, men det är viktigt för eftervärlden att berättelser av denna typ skrivs. Därför är det glädjande att fler och fler visar intresse för skrivarkurser.

Att utgå från sig själv behöver dock inte innebära att skriva självbiografiskt. Man kan ändra hur mycket eller lite man vill, och faktum är att man bör vara medveten om att även om man skriver ned allt så som man minns det så kommer det inte att vara helt sant. Vi tolkar ständigt om våra minnen, utifrån vad som händer i nutiden.

Vi översköljs idag av biografier över kändisar av olika slag: skådespelare, artister och inte minst fotbollsspelare. De här böckerna skrivs oftast tillsammans med rutinerade journalister eller författare, och man kan fråga sig hur mycket av den porträtterades historia som finns kvar i det färdiga resultatet. Biografierna bjuder dock för det mesta på goda läsupplevelser, men det gör den rena skönlitteraturen också. En roman som Carina Rydbergs Den högsta kasten är minst lika sann som vilken självbiografi som helst.

Den som är tillräckligt gammal för att minna Rydbergs roman från 90-talet minns dock att många av de som porträtterades i boken var mindre nöjda. Om man som ny författare vill berätta en självupplevd historia kan det vara bäst att först skriva samman berättelsen, och sedan ändra detaljer som namn, arbetsplatser och annat som gör att man som läsare kan identifiera personerna i boken.

Långt är inte bättre

Det finns en tendens idag att skriva långa böcker, men långt innebär inte på något sätt bättre. Röda Rummet, Kejsarn av Portugallien och Kallocain har samtliga färre än 300 sidor (även om det exakta sidantalet kan variera från en upplaga till en annan). Ingen skulle dock säga att dessa utgör dålig litteratur.

En anledning till att många böcker är så långa idag kan vara att förlagen har skral ekonomi, och att de därför inte har råd med så många redaktörer som de borde ha. En av redaktörens viktigaste uppgifter är att komma med förslag på vad som kan tas bort i boken. Det är naturligtvis inte så att alla långa böcker som skrivs är dåliga, men att komma upp i ett visst antal sidor bör inte vara något självändamål.